Läsning: 2 Kor 3, Rom 8:19, 29, 5:17-19, 3:12, 4:6 1 Mos 2:17, 3:4-7

I dessa avsnitt finner vi de olika beståndsdelarna i en underbar uppenbarelse. Först och främst möter vi Guds tanke och intention: Hans son, hans avbild, hans fullhet, måttet, modellen, det fulländade. Sedan har vi de troende formade efter hans Sons avbild, och den övriga skapelsen placerad där med särskild relation till detta syfte. Hela skapelsen finns där och existerar för att stå sammanlänkad med ett centralt syfte – människan som avbild av Guds Son.

Liv och ljus
Två ting görs till styrande faktorer och principer genom vilka detta syfte ska nås, den ena liv, den andra ljus. ”Gud som sade: Ljus skall lysa fram ur mörkret” planterade ett Livets träd, tillgängligt för människan, och ett ljusets träd – trädet med kunskap om gott och ont. Man gör väl i att komma ihåg att sant ljus endast kommer genom lydnad i tro. Gud undanhöll inte någon nödvändig kunskap genom sitt förbud mot att äta, men testade människan i fråga om hennes tro på och tilltro till honom och ifråga om trons lydnad.
Vi har sett hur saken utvecklades. Människan valde att låta bli att tro och lyda Gud, för att istället ge sin lydnad till Guds fiende och denna olydnad och otro sträckte sig efter kunskap och ljus till gagn för personlig upphöjelse – ett ärans, visdomens och maktens säte baserat på vad människan själv kan åstadkomma. När vi har förstått detta har vi nått själva kärnan. Gud hade inte tänkt att människan skulle bärga och bära detta på egen hand. Allt skulle vara samlat och tillgängligt i Kristus. All härlighet, all visdom, all kunskap och makt är alltid knutna till Sonen, Jesus Kristus och får aldrig skiljas från sin fästpunkt i honom.

Människan gjorde ett försök att samla och äga allt utifrån sig själv och därmed bli oberoende i skapelsen. Man gav sig iväg för att skaffa sig kunskapens ljus för självupphöjelse, för makt och självförhärligande. Resultatet var omedelbar död. ”Om ni äter av detta träd kommer ni att dö.” Här gavs inget uppskov. Döden gjorde sitt samma dag och resultatet visade sig i förblindelse, mörker och okunnighet – den raka motsatsen till vad man ville uppnå. Också när vi läser om Israels vandring i öknarna mitt under Guds härlighets uppenbarelse ser vi folkets förhärdade sinnen och en slöja över deras hjärtan – och denna slöja finns fortfarande kvar.
Allt detta är naturligtvis delar i en komplicerad komplott satt i spel för att söka besegra Herren i hans syften och beröva honom möjligheten att nå sina mål, att störa förverkligandet av de intentioner vilka rör Sonen. Vår världs historia är historien om rivaliteten mellan Guds Son och satan; gudomliga syften knutna till Kristus, gudomliga syften angripna av denne fiende och stadigt riktade mot Sonen vilket uppenbarar att fienden huvudmål är att försöka ta den plats som Gud har gett till Sonen. Det vi finner oss mitt uppe i är uttrycken för denna komplott med alla dess förfärliga knep och trix.

Nu kan vi ta itu med andra Korintierbrevet. Det har en vittfamnande bakgrund och du kommer att se något av dess oerhörda betydelse och värde. Det finns så mycket nedlagt i detta brev. Här har vi en man som sitter ner till sin andliga korrespondens för att skriva ett personligt brev till några troende. När han begynner skriva tar Gud honom med till evigheten före tiden, in i Guds rådslut för att röra vid alla dessa djup och dessa mäktiga element i tidsåldrarnas drama.
När man läser brevet för första gången man intrycket av att en man sitter och skriver en rad personliga ting till några få vänner, men om man dröjer stilla inför texten växer den och man finner sig förd till Guds hjärta, förd till tiden före tiden och till Herren Jesu kors och därifrån genom vår tidsålder och vidare in i avslutandets tid och tiden därefter. Detta enkla brev har givits denna väldiga spännvidd.
Här är brevet, och med ett par enkla anslag strömmar Guds tanke fram. Kapitel 5 möter oss med välkänt sammanhang: ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se det nya har kommit”. (Vers 17). Gud visar sig här som den som begynner på nytt. Skapelsen förlorade sig på vägen. Dess sak led nederlag. Guds syfte med den avbröts, och den fördes vilse. Skapelsen är bunden till ett syfte, en fullbordan och dess längtan efter denna fullbordan formuleras som om den hade personlighet i suckan och vånda. ”Hela skapelsen suckar och våndas. . .” Av vilken anledning? ”Den väntar ivrigt på att Gud barn ska uppenbaras.” Skapelsens ivriga väntan är fortfarande knuten till Guds syfte. Dessa syften kan inte göras om intet och därför behövs en ny skapelse, en skapelse i Kristus Jesus.

”Gud som sade: Ljus skall lysa fram ur mörkret.” Vilket syfte hade detta? Sonen, uttrycket för och fullheten av Guds tanke för människosläktet skulle forma dess karaktär och sålunda föra oss till likhet med denna avbild. Gud sade att ljus skulle lysa fram ur mörkret, och detta var hans första handling i riktning mot detta mål.
Nu tar vi ett hopp till våra nytestamentliga texter tvärs över tidsåldrarna: ”Han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, ska sprida sitt sken.” Guds tankes fullhet, dess mål och slutpunkt nås i Jesus Kristus. Det finns en ny skapelse, en skapelse med klart avgränsat ändamål vilket består i likhet med Kristus.
Hur når man fram i detta? Genom Liv. Ta din penna och stryk under ordet liv varje gång det dyker upp detta brev. Du kommer att förvånas över hur många gånger det används, och du kommer att upptäcka att det alltid är fråga om liv ut ur död.
Aposteln talar ofta utifrån sin personliga erfarenhet. ”Vi till och misströstade om livet.” Så var det, men det fanns ett mål som Gud ville uppnå genom att föra honom till en sådan punkt. Vad ville Herren uppnå? ”. . .för att vi inte skulle lita på oss själva utan på Gud, som uppväcker de döda.” ”Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp.” Livet verkar i er som ett resultat av vårt döende!
Det finns mycket mera här om livet som springer fram ur död och döende, men vi måste lämna det för stunden. Sedan har vi ljuset som lyser fram ur mörkret: liv och ljus verksamma i relation till den nya skapelsen med målet klart i sikte – likhet med, konformitet till Guds Sons avbild.
Alla dessa element står där klart och det går att föra dem samman till en helhet. Vårt mål är att ta fram en väl definierad tillämpning.

Guds syfte och dess förverkligande
Först, något om Guds syfte. Hans bestämda mål för sitt folk är att de ska nå fram till ett fullt mått av Kristus, Guds mått och standard. Vi har förstått att ”dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt” till detta mål ”att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skall vara den förstfödde bland många bröder.”
För det andra, vägen till förverkligandet. Aposteln summerar allt till ett enda centralt tema i skapelsen och ger den dess mening och värde, nämligen Jesu Kristi uppenbarelse i oss.
Nu ser du riktningen. I Romarbrevet beskrivs relationen till Gud som reparerad och säkrad genom Kristi verk på korset; en rättfärdighet som kommer genom tro. Dessa som var avskurna och långt borta, skiljda genom synd och ondskefulla gärningar har kommit nära genom Kristi blod och gemenskapen har återupprättats genom Kristus. Befrielse från allt som förts in för att omintetgöra Guds syfte står klar, befrielse från denna dödens kropp. ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre.” Relationen är förnyad och etablerad genom tro på rättfärdighetens grund.

I första Korintierbrevet ser vi en människa med den Helige Ande boende i det inre och utrustad med andlig förmåga att förstå det som hör Gud till. Aposteln säger: ”Vi har inte fått världens ande, utan den Ande som är från Gud, för att vi skall veta vad vi har fått av Gud.” Detta är dugliggörande, iståndsättande, detta är möjlighet till andlig insikt. Här beskrivs en sådan människa, detta är vad som ska hända med en sådan människa.
Vad ses som det centrala för vilket detta iståndsättande sker? Varför ges dessa gåvor? Allt detta ställs till den kristnes förfogande för att han ska kunna uppfatta och gripa tag i Kristus. Allt samlas i detta; att nå Guds mål, att nå denna vår kallelses fullhet i enlighet med hans förutbestämmelse, att nå en ständigt växande inre uppenbarelse av Jesus Kristus. All tillväxt, all mognad är knuten till detta. Aposteln grundar hela denna argumentering på en bestämd punkt: ”Gud har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte skall sprida sitt sken”. Jag förstår denna sats ”Kristi ansikte” som att Jesus Kristus är en avbildning, ett porträtt av Guds härlighets tanke.
Det är just bara en språklig bild som inte nödvändigtvis talar direkt om hans ansikte. Ansiktet är ett representativt uttryck, det betecknar personen. Kunskapen om Guds härlighet lyser i Kristi ansikte och detta ges till oss genom uppenbarelse. Varje lite bit av den andliga mognad som du och jag genomgår, varje liten del av den andliga tillväxten har den färska och fräscha uppenbarelsen av Jesus Kristus i våra hjärtan som bas – den grundas inte på sinnets, på intellektets kunskap men på uppenbarelsen av honom som person i våra hjärtan. Gud har knutit allt till hans Son som person och det finns inget ljus, ingen kunskap och heller inget liv enligt Guds mål skilt från uppenbarelsen av Jesus Kristus. Andliga framsteg, andligt växande låter sig sammanfattas till en fråga om uppenbarelse av Jesus Kristus genom den Helige Ande i våra hjärtan så att vi sålunda kan säga: ”Jag ser mer och mer av vad Herren Jesus är, och vem han är i den gudomliga tanken. Detta seende är utveckling, tillväxt, styrka, liv och kraft”.

Erfarenheten ger sitt bifall
Aposteln använder en illustration. Han tar med oss tillbaka till det tillfälle då Israel var vid Horeb och berättar om hur Mose beger sig upp på berget och mottar lagtavlorna, hur han återvänder ner till folket med något av detta ljus över sitt ansikte. Han står upp inför folket och läser upp lagen, och härligheten som lyser i hans ansikte blir för mycket för dem, och han måste dölja sitt ansikte med en slöja.
Han läste lagen som i sig själv var ett stycke härlighet, given i härlighet, åtföljd av härlighet, även om det var en härlighet som falnade och försvann. Och effekten? Den var skriven med Guds finger, den följdes av härlighet, den var Guds tanke uppenbarad för folket. Allt var verkligt underbart, den sade något om Gud, den hade Himlen i följe. Men vad var dess effekt? Död! Fördömelse! Hela den generationen förgicks i ödemarken och nådde aldrig den slutpunkt som Herren hade satt upp för den. Gud hade talat om ett land som flyter av mjölk och honung, flyter av fullhet. Detta var hans tanke, hans intention, hans mål. Han hade slutit ett förbund med dem för att ge dem landet.
Sedan följde en uppenbarelse av hur de skulle kunna nå in i fullheten av hans tanke, men de förgicks i vildmarken och nådde aldrig landet. Varför? Det var inte bara Mose ansikte som täcktes av en slöja, deras hjärtan var övertäckta av tunga slöjor. De hade inte fått sina hjärtans ögon upplysta. De hade inte tagit emot visdomens och uppenbarelsens Ande till kunskap om Gud.

Aposteln tar fäste i detta och för omedelbart fram frågan om den nya skapelsen och säger: ”Saker och ting förhåller sig annorlunda nu. Ingen behöver förgås i ödemarken. Här finns det som är så mycket säkrare för till Guds mål.” Vad är det? Det är inte något som presenteras för dig mitt i din oduglighet och hopplöshet. Det är en uppenbarelse som läggs ner i ditt inre; Kristus, Guds fullständiga intention uppenbarad i ditt inre. Det är inte fråga om ett mål mot vilket vi färdas och strävar i det yttre, det är Kristus i oss, hoppet om härligheten. Detta är inte något som vi måste försöka uppnå i daglig kamp, det är en inre verklighet. Kristus uppenbaras i det inre och när du ser honom är landet ditt. Du har kommit i kontakt med, en levande kontakt med Guds syfte.
Vad återstår då? Endast att detta som finns i ditt inre skulle få växa till från dag till dag, växa och förmeras tills Kristus är fullt och helt formad i dig. Du ser honom inte längre, inte främst, som en yttre verklighet men genom den Helige Andes verk ser du honom allt klarare i ditt hjärta och förvandlas därigenom till en och samma bild, från härlighet till härlighet, formad till Guds Sons avbild.
Allt rör sig kring detta: ”Gud har låtit ljus lysa upp våra hjärtan”. Gud har låtit hela denna del av sina syften bli till en det inre livets angelägenhet genom den Helige Ande. Det ligger så nära till reds. Vilken förunderlig möjlighet att nå fram i Guds syften. Aposteln uttrycker följande: ”Detta är grunden för all vår tjänst. Vi talar inte utifrån böcker; vi läser inte, som Mose, från stentavlor; vi reciterar inte något som Guds har skrivit; vi lever något som Gud har gjort i vårt inre”. Detta är tjänst. ”Vi har denna tjänst.” Det är något som kommer inifrån.

Låt oss nu se i vad mån vi, i verkligt praktisk mening, har förstått betydelsen av detta. Låt oss begynna med början. Kan du allvarligt göra dessa ord till dina: ”Gud har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken”? Du kan formulera det annorlunda om du tycker att den här satsen verkar vara för underbar. Kan du verkligen säga, ”Jag känner Herren Jesus som en levande verklighet i mitt eget hjärta”? Då har du hela fullheten sammanfattad i det, och allt du behöver för att nå Guds mål är att upptäcka vad du redan har. Du behöver inte längre söka Gud för att få något mera, men för att Gud ska uppenbara för dig vad du redan har i Kristus, vad Kristus är.
I honom vilar en sådan fullhet att det skulle ta mycket längre än det längsta liv här på jorden för att upptäcka det allra minsta av verkligt värde jämfört med vad Kristus verkligen är. Jag är alldeles övertygad om att en av effekterna på oss av en växande kännedom om Herren Jesus är att vi tycks vara just vid den yttersta början vid varje tidpunkt. Hur länge vi än lever, hur länge sökandet än pågår befinner vi oss ändå bara vid den allra första begynnelsen.
Jag upprepar att jag är alldeles säker på att det är så för dem som börjat se något av Herren Jesus. Så kommer det alltid att vara. Min senaste upptäckt och upplevelse av honom förde mig till att undra över om jag alls hade känt honom tidigare. Det känns som om allt som tidigare åstadkommits i sökandet bara varit slöseri med tid när man står inför en ny uppenbarelse av Herren Jesus. Det är så det alltid kommer att vara. Det är en märklig och underbar upplevelse att se något av Gud i Kristus i sitt hjärta, och det är en storartad sak att denna uppenbarelse växer till och utvecklas allt medan du färdas vidare. Tro på detta, även om det tycks dig alltför stort är det ämnat att vara dig till förnämsta och allra enklaste hjälp.

Ni unga har fått ett föredöme av högsta klass framställt för er. Allt tycks så väldigt, så svårt att ni undrar om ni någonsin når fram och ibland känns allt detta bara som en stor börda. Låt oss nu lämna betrycket och oron bakom och återvända till hemligheten till allt som Gud har ämnat för dig. Det är detta: ”Kristus i er, härlighetens hopp”. Har du förlorat hoppet om att nå den härligheten? Hoppet om härligheten vilar på detta faktum att Kristus bor i oss. Det finn ett hopp.
Om du ser på den gamla skapelsen, den skapelse som du är en del av och som finns i dig förlorar du allt hopp. Kristus i dig är ditt hopp om härlighet. Det finns en ny skapelse i Kristus. Om du får tag i detta enkla har du samtidigt roten till och grunder för allt.
Jag talar inte alls om de ting som så många pratar om i sin modernism, om en kristus med litet ”k”, en gestaltning av gudomlighet i alla människor. Jag talar om en definitiv och bestämd tro på Jesus Kristus och hans verk på korset genom vilken du tar emot honom i ditt liv, genom vilken du föds på nytt och görs till en ny skapelse. Om detta har ägt rum i ditt liv och du vet att Kristus bor i dig då har du nått ner till grunden för alltsammans. Allt som har att göra med det praktiska uttrycket för Guds syften är enkelt sagt fråga om ditt sökande efter att lära känna Jesus Kristus i allt det han är som den fullhet som du behöver för dina dagar.

Upptäckandets väg
När du läser detta andra Korintierbrev finner du ytterligare ett kapitel som berör dessa ting. Du ser hur aposteln Paulus ställer fram sig själv som ett exempel. Du kommer att kunna se vad det innebär när vi talar om att lära sig förstå att Kristus uppenbaras i det inre. Se på denne apostel, i vilken Kristus bor, i vilken Kristus har blivit uppenbarad, när han förs genom svåra omständigheter, djupa vatten, genom mycket lidande: När han passerar genom allt detta ser vi att allt som han skulle kunna räkna med och falla tillbaka på hos sig själv och i denna värld till stöd och hjälp kollapsar och sviker. Han kommer till en punkt där han inte kan ta sig vidare, och han ser och inser det. Han kan inte ta ytterligare steg, han kan inte båda upp ytterligare kraft.
Denne man hade en oerhörd kapacitet att ställa upp bakom sin egen vilja – och du vet att en del människor kan utföra verkliga stordåd utifrån sina egna inneboende resurser; Paulus gjorde nog så någon gång – om nu denne man någon gång hade mobiliserat så som en verkligt viljestark man kan och hade bestämt sig för att ta sig igenom om han så skulle dö i försöket så hade han nu kommit till vägs ände, till den punkt där absolut inget kunde göras och han säger att han till och med misströstade om livet. Det var mitt i detta som han gjorde upptäckten – detta var inte slutet, detta var början. När han hade kommit till slutet på sig själv fann han Gud som uppväcker de döda.

Han upptäckte Kristus i sitt inre som den uppståndne. Denna upptäckt hade ett förunderligt resultat. På vad sätt? ”Då vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst.” Hela detta andra Korintierbrev har tjänandet och tjänsten som huvudtema. Vad innebär detta tjänande? Det innebär liv utgivet och förmedlat, den uppståndne Herrens liv uppenbarat och sett när döden tar grepp. Paulus varseblev och upptäckte intensiteten och energin i Herrens uppståndelseliv när hans egen kraft och energi var fullständigt uttömd.
Ljuset i detta uppståndelsens liv bröt fram över honom när han ställts helt utblottad utan att kunna finna väg, när han var helt innestängd och inträngd utan att ha någon flyktväg. Han fann att Herren hade väg för honom, Herren öppnade vägar vilka han inte kunde känna till.
Att gå igenom sådana erfarenheter är av godo. Vi ställs gång efter annan inför det faktum att Herren vet mer, långt mycket mer än vi gör. Han vet så mycket bättre än vi gör. Detta är en del av upptäckten av vad Kristus är i oss och för oss. Den upptäckten är av praktisk karaktär. Den är till för och tillgänglig varje dag. Tro mig; Herren för dig och mig utefter denna väg med ett enda syfte – Oh, låt detta skrivas i våra hjärtan – nämligen för att vi ska se och förstå hurudan Kristus är, och detta uppenbarande av honom och detta upptäckande av vad han är i varje omständighet och behov, i varje svaghet och när hopplösheten sätter in, detta är Kristus och hans fullhet i tilltagande.

Vi har här rört vid yttersta randen, den första lilla början av detta ämne så fyllt av härlighet. Vi förstår att hela skapelsen väntar med iver på denna uppenbarelse av vad Gud verkar i det fördolda. Världen ser det inte och vi ser inte alltid vad Gud gör med och i oss, men det kommer en dag då allt ska bli synligt. Det blir en dag då söner träder fram, och detta förhållande mellan dessa söner och Fadern har något mycket mer än en formell karaktär. Sönerna bär på likhet, de har formats till likhet. Det blir en oerhörd dag då resultatet av detta formande blir fullt synligt och hela skapelsen kommer att dra en sista suck, en suck av innerlig lättnad och säga ett: ”Vi har äntligen nått fram till fullbordandet”.
Detta är Guds mål, Sonens uppenbarelse i oss, formandet till likhet med honom, hoppet, vissheten. ”Gud har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.”