Läsning: Rom 8:19, 29; 1 Kor 3:1-3; 2 Kor 3:18; Gal 3:26; 4:6, 19.

Vi har redan märkt ut den kraftfullhet och den enträgenhet med vilka Nya testamentet hävdar den andliga mognaden. Mer än nittio procent av Nya testamentet är skrivet för de troende i detta syfte. Alla de brev som Paulus skrev bär på en mättad maning i denna riktning. De skrevs särskilt för att verka ett framväxande av Kristus i de troende så att de skulle kunna nå ”ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus”.
Vi lade märke till att detta är sant inte bara i generell mening, men på så sätt att varje brev tar itu med mognandet med olika utgångspunkter eller lyfter fram en särskild aspekt, vilket naturligtvis beror på omständigheterna på de orter till vilka breven adresserades.
Vi började arbeta med Paulus brev och deras anknytning till detta ämne och vi kom till slutet av andra Korintierbrevet. Om nu Herren ger nåd, ska vi strax ge en återblick för att kunna ta oss in i Galaterbrevet men vi ska först säga något om angelägenheten i denna sak.

Varför mognaden är så viktig
Vi behöver inte ställa upp argument och bevisning för att övertyga er om att detta ärende är av största vikt sett ur Herrens synvinkel. Det är omöjligt att läsa Nya testamentet utan att se att det är mot detta mål som Herren genom sitt ord och sin Ande manar de troende att sträcka sig, i det att han gör det helt klart att hans tanke inte endast innehåller frälsning från synd och dom. Herren lägger så mycket större vikt vid vad man blir frälst till jämfört med vad man har blivit frälst från. Herrens mål, hans gudomliga mål, står alltid främst som styrande funktion och hans nåds kallelse är förankrad i dessa syften, i enlighet med eviga beslut – Ef 3:11. Vi måste komma ihåg att frälsningen, från dess början till dess slut, på varje punkt, är relaterad till gudomliga syften, är fastlagd gentemot ett slutgiltigt mål, existerar med något i sikte. För att nå detta slutmål i enlighet med Guds syfte måste var och en vara stadd på vandring med Gud hän mot detta fulla mått av andlig mognad.

Återigen måste det sägas; att skaffa ett fullt moget folk är inte ett mål i sig. Slutmålet är att detta folk ska stå berett att kunna gå in i de uppgifter vartill de har blivit kallade. Den som har stagnerat i tillväxt, som fortfarande är barn men befinner sig bortom den punkt i tiden där barndomen borde ha upphört, kan inte vara till stor hjälp som Guds medarbetare. Detta är anledningen till skärpan och intensiteten i beskrivningen av omogenhetens tragedi. Detta är anledningen till skärpan och intensiteten när det gäller mognandets nödvändighet. Det är med suckan och vånda som aposteln skriver till korintierförsamlingen: ”Jag kunde inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus”. Det är naturligtvis rätt att tala till spädbarn när de är i den åldern, men när tiden går och man fortfarande måste använda babyspråk har man hamnat i ett förfärligt läge.

Vi måste fånga in Guds syfte med mognandet innan vi kan uppfatta dess värde och förstå dess verkliga betydelse. Vilket är Guds syfte med mognandet? Vilket är detta eviga syfte som vi har blivit kallade till delaktighet i genom hans nåd i Kristus Jesus? Det finns en räcka ord i Nya testamentet som håller stort värde och betydelse. Vi har satsen ”söners rätt” – Gal 4:5, ett missförstått begrepp som i grekiskan är länkat till ”adoption”, vilket syftar till något helt annat i våra västerländska språk jämfört med vad det innehåller i den nytestamentliga begreppsvärlden. Det finns ytterligare ett ord för söner och ett ord för arv och arvedel. Om man ser närmare på dessa ord finner man att de alltid pekar i bestämd riktning. De pekar hän mot en ställning, en position i den kommande tidsåldern, en styrandets och regerandets ställning i skapelsen.
Detta är centralt i Guds tanke. Du minns att man kan finna detta klart beskrivet i Hebréerbrevets andra kapitel: ”Det är inte under änglar han har lagt den kommande världen som vi talar om. På ett ställe har någon vittnat: Vad är en människa eftersom du tänker på henne, eller en Människoson, eftersom du har tagit dig an honom? – Allt har du lagt under hans fötter.” Denna värld som skall komma kommer att vara under människans välde och det är denna särskilda människa som befinner sig centralt i Guds syften i den kommande tidsåldern. Denna människa är Kristus och alla dessa som låter sig föras till mognad i Kristus – församlingen som är Kristi kropp, formad efter Guds Sons bild för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. Sedan slår Hebréerbrevet fast att för att kunna föra dessa många söner till härlighet måste han som är upphovet till deras eviga frälsning fullkomnas genom lidande.

Galaterbrevet och dessa söners rätt
Låt oss nu se på Galaterbrevet. När du läser kommer du att märka att aposteln Paulus låter ljuset falla på Abraham och sätter allt i relation till honom och genom detta vidgas vår horisont kraftigt. Till att börja med ställer han en hel tidsålder åt sidan, allt det som rör de skriftlärdes och rabbinernas sätt att nalkas verkligheten. Han hoppar över den, röjer undan den, och når tillbaka till det som är universellt. Han resonerar kanske så här ”Det där var något lokalt, något tillfälligt. Det kom och tjänade ett syfte och det är nu borta. Låt oss nu gå tillbaka till Abraham och ta upp tråden igen. Det är där allt hade sin början och vi knyts samman med denna början.” ”Det ska ni veta, att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn.”

Du vet att likheterna är stora mellan Romarbrevet och Galaterbrevet. Ämnet är närmast identiskt och syftet är ett och detsamma. Brevet till romarna är en grundlig avhandling i ämnet lag och nåd. Galaterbrevet är ett lidelsefullt utbrott av rättfärdig indignation. Apostelns ande är satt i brand med anledning av attackerna på Guds verk, vilka vi kommer att se på senare.
Syftet är ett och detsamma och om du går tillbaka till Romarbrevets fjärde kapitel finner du dessa märkliga ord: ”Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen”. Man finner inget sådant nedtecknat i Gamla testamentet. Det finns ingen anteckning om att Gud gav något löfte till Abraham om att han skulle ärva världen. Ändå är det där som aposteln knyter an till Abraham. I detta brev till galaterna tar Paulus upp allt som har att göra med söners rätt, att bli gjord till arvinge, att bli upptagen och förd fram som son – grekiskan och engelskan rör sig ledigt med begreppet adoption, att göras till arvingar till de löften som gavs åt Abraham. Allt detta rör det himmelska arvet. När du har grepp om detta och börjat förstå vad det innebär begynner du också kunna känna branden i apostelns hjärta. Vi kan inte ta oss in i detta brev om vi inte känner till och förstår dess oerhörda bakgrund.

I en enda sats, det vi står inför är detta: Gud gjorde löfte med Abraham att denne skulle ärva jorden. Sedan säger man oss att Abraham gav sig ut för att finna den stad vars byggmästare och skapare är Gud. Vi finner honom boende i tält efter att ha vänt ryggen åt all världens städer. Så lever han med Isak, och Jakob följer efter, och alla dessa som är arvingar till löftet. Alla dessa arvingar säger sitt nej till alla dessa städer, till världen, därför att de söker den varaktiga stad som Gud har byggt – allt enligt löftet om att ärva världen.

Låt os nu se på apostelns argument i detta brev till galaterna. Vem är verklig jude? Inte nödvändigtvis den som är av judisk börd. Den är jude som är sammanlänkad med Abrahams avkomma genom tro. ”Inte åt avkomlingar” säger aposteln, men ”åt din avkomling, som är Kristus”. Abrahams avkomling är Kristus. Tron på Herren Jesus Kristus gör oss till Abrahams barn.
”Guds Israel” – så lyder en av de sista satserna i detta brev. Det som leder fram till detta uttryck är ett långt resonemang om det nuvarande Jerusalem som lever i slaveri med sina barn och det himmelska Jerusalem som är fritt och vilket är vår moder. Han sökte efter en stad. Vi är Abrahams avkomlingar genom tro i Jesus Kristus, sammanlänkade med en stad och denna stad är ämnad att styra världen. Gudsordets slutpunkt är en utsaga som gör det tydligt att den himmelska staden, det nya Jerusalem, är identisk med församlingen och genom hela den innevarande tidsåldern är Herrens hjärta inriktat på denna församling för att göra henne skicklig att regera den kommande världen samman med honom. Detta är det allt övergripande syftet.

Ett sådant styrande fordrar andlig mognad i fullt mått. Om allvaret och omfattningen av detta beslut som ligger förankrat i evigheten når fram till ditt hjärta och du låter dig enas med Herren i denna sak blir också ditt hjärta satt i brand så som apostelns hjärta brann. Det kommer att brinna kraftfullt när du begynner se hur lömskt och försåtligt många ting samverkar för att hindra det andliga mognandet bland Guds heliga. Skaffa dig inblick i omfattningen av dessa ting och ditt hjärta kommer att söka efter kraftfulla uttryckssätt till vittnesbörd om det du sett. Allt som står hindrande för Guds beslut måste mötas med indignation, med kompromisslös nitälskan därför att denna sak är så oerhört betydelsefull. Det handlar om vår trohet och lojalitet mot Gud. Det rör våra hjärtans enhet med Guds.

Gud har fattat beslut om ett mål för Sonen vilket han värnar och omhuldar mer än annat. I sin oändliga nåd har han kallat oss enligt detta mål. Det faktum att vi är det vi är, vilket gör sig påmint ideligen, är kanske den sak som hindrar oss effektivast från att på allvar sätta tilltro till en sådan kallelse. Och ändå är det sant att du och jag, trots det vi är i all vår oduglighet –
ja, egentligen så mycket mer än oduglighet, fiendskap mot Gud som en del av vår natur, all rebelliskhet och inbilskhet som delar av vår natur vilket vi är fullt skickliga i så fort vi blir provocerade – vi är genom Guds oändliga nåd, vilken kommer ned till oss genom Jesus Kristus kallade att vara med och styra jorden i den tidsålder som kommer för Guds räkning, med Gud, i Sonen. Detta är Guds övergripande syfte. Detta är vad Gud söker i denna tid, ett sådant verktyg, ett sådant kärl att lägga sitt välde i.

När du och jag upptäcker vad nåden innehåller och innebär, den nåd som söker väg för sin egen räkning till vår förlåtelse, för vårt friande ifrån dom, nåd utöver nåd, den nåd som ständigt växer och som till och med sätter oss på tronen med honom i enlighet med det ord som han har talat: ”. . .skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron”; när den sortens nåd når in i våra hjärtan formas de varmaste och skarpaste uttryck för lojalitet mot Gud. Om vi träffats av den nåden kommer vår hållning att vara ett: ”Om något vågar röra vid och rucka Guds syfte och hans beslut, det som vilar innerst i hans hjärta, kommer jag att vara en av dem som inte kan kompromissa. Jag kommer att visa att jag står helt med Gud.” Detta borde vara vår reaktion på denna Guds nåd. Orsaken till att Paulus vandrade i ett brinnande nit för Guds sak och eviga syfte var den att han bar på en mycket djupt gående insikt om Guds nåd. Den nåden verkade en vitglödgad brand i hans inre i varje läge då Herrens sak hotades.

I detta finner vi Galaterbrevet förklarat. Lyssna till orden ur första kapitlet. Här finns ingen tendens till kompromiss: ”Om det vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse”. Detta är ett ordval utan kompromiss. Så skall han vara förbannad. Varför det? Därför att han inkräktar på och lägger hinder ivägen för Guds syften när han leder de heliga vilse och blockerar deras mognad.

Att bli upptagen och insatt som son är något som ligger i framtiden. Bekräftandet av adoptionen är ännu inte utfärdad. Vi är Guds barn, vi bär på sonskapets Ande men insättandet ligger framöver. Ordet adoption skulle vara till mera hjälp om vi översatte ordagrant. Detta ord betyder något annat i Nya testamentet än det gör bland oss idag. Ordet talar om ett insättande av sonen, en inplacering av sonen, en bekräftelse på sonens roll och position. Det handlar mer om den officiella sidan än om relation och samhörighet. Detta ord återfinnes endast fem gånger i Nya testamentet, och det är Paulus som använder det. Vart och ett av dessa segment är till stor hjälp.
Detta bekräftande och insättande av söner ligger alltså framför oss i tiden och det är till detta som Paulus syftar i Romarbrevet: ”Skapelsen väntar ivrigt på att Guds söner skall uppenbaras” (Grekiskans ord för söner översätts ibland felaktigt med ordet barn. Detta för att hjälpa Guds ord att bryta udden av köttslighetens ambition att åter sätta sig på första bästa tron i styrande position.) Detta insättande av söner ligger i framtiden, det syftar till den dag då styrandet över skapelse kommer att läggas på de heliga som har formats efter Guds Sons bild, den dag då församlingen nått sin fulla mognad.
Jag är säker på att du nu ser lite mer av hur oerhört viktigt detta är och varför så mycket kraft läggs ned på allt som hör mognaden till. Arvet hör mognaden till, den mogna människan klarar att hantera arvet. Det är mogna kristna som kommer att insättas i söners position och roll. Det är de vuxna och mogna heliga som kommer att inta styrande ställning och som skapelsen kommer att underställas. Således är det av allra största betydelse att vi fortsätter vår färd mot den fulla mognaden. Styret, Sonens styre, är Guds främsta prioritering, och detta innehåller nådens hela innebörd. Här kommer vi att lägga hela tonvikten i det följande.

En återblick på breven till romarna och korintierna
Vi har slagit fast att dessa apostelns brev vart och ett hanterar någon aspekt av den andliga mognaden eller arbetar med saken ur skilda perspektiv. Romarbrevet representerar det arbete genom vilket ett relaterande till Herren och hans syfte i dess fullhet verkas fram. Detta syfte förs in i synfältet från första början; en utgestaltning av Guds söner formade efter Sonens bild. Här har vi huvudsyftet. Sedan lyfts var sak fram för att detta relaterande ska vara fullt gripbart så att Gud kan arbeta fram emot dess fulla förverkligande. Sålunda finner vi en uppenbarelse av Guds hållning till den naturliga människan. Alla människor förs samman och faller gemensamt under samma dom: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” och står därför under dom och död. ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda.” Judar och hedningar har alla samma ställning inför Gud. Detta är ett uppseendeväckande faktum, klart och oryggligt; religiös eller inte, de som inte hade såväl som de som hade tillgång till Guds tilltal. Denna naturliga skillnad som Guds tilltal skapade innebar att övertyga människan om hennes hjälplöshet, och hur djupt syndfull hon är av naturen. Lagen kom, men istället för att hjälpa och frälsa underströk den människans naturliga svaghet och syndfullhet och hur omöjligt det är att leva upp till Guds krav. Det är universellt sant att människan sådan hon är efter sin natur är utan hopp och hjälp, ställd under synden, under dom och död.

Sedan förs Herren Jesu kors in i blickfånget som den position där Guds fällande utslag i fråga om människan sådan hon är träder i laga kraft över den som satts att representera alla folk och varje individ, nämligen Sonen som blev gjord till syndoffer för vår skull. Hela mänskligheten ställdes under denna fällande dom genom korset och då Kristus dog, dog hela människosläktet i denna dom – så ser Gud det.
Vi får sedan se hur Herren Jesu uppståndelse kommer in som en märkvärdig och oerhört verkningsfull markering av en ny begynnelse, en ny relation efter att synden genom domen eliminerats. Och nu, då synden har förts undan och gjorts om intet, har en ny relation etablerats med Gud i den uppståndne Kristus, och i denna relation förmedlas den Helige Ande, den nya skapelsens Ande. Ett nytt liv ges – Livets Andes lag i Kristus Jesus – och sedan i denna nya relation, i denna gemenskap begynner Anden att arbeta på Guds syftens förverkligande. Likhet med Guds Sons bild är slutmålet. Kallelsens innehåll är att de troende ska nå en ställning och en samhörighet med Kristus i hans död och uppståndelse och genom tro ta sin plats i detta. Detta är Romarbrevet i korthet. Vår position genom tron måste omfatta Jesus Kristus som korsfäst, död, begraven, och uppstånden och till detta Anden, sonskapets Ande för att vi ska kunna ledas in i Guds fulla syfte.

Första Korintierbrevet tar oss ytterligare ett steg och visar oss den slags människa som kommer att kunna nå fram till Guds slutpunkt, till hans syftens mål, och vad som är betydelsefull för de troende att ta fasta på för att de ska kunna nå den fulla mognaden. Nyckelsatsen i Romarbrevet är ”i Kristus”: ”Så finns det nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus”. Detta är gemenskap, verklig relation. Nyckelsatsen i Korintierbrevet är: ”Den andliga människan.” Hela detta brev har att göra med det som är andligt hos människor och företeelser. Hela detta brev handlar om vad en andlig människa är, hur en andlig människa beter sig och uttrycker sig, eller som kontrast, hur en andlig människa inte borde bete sig. Hela brevet, kapitel för kapitel, ställer upp andligheten mot köttsligheten och säger, ”Detta är köttslighet och den stänger vägen för oss att nå Guds mål och den är orsak till att mognaden stannat av.” Det är nödvändigt att en människa låter andlighet vara mått och drivkraft i sitt innersta och att detta andliga sinne, Kristi sinne, får styra henne i varje beslut, i varje situation.

Utmärkande för korintiernas köttslighet var deras splittring och stridigheter, deras envisa fasthållande av det naturliga livets sätt att välja, dela upp, och hålla fast vid. Vi hör Paulus säga: ”Om ni vore andliga skulle inget sådant existera bland er. Om ni ska kunna fortsätta mot den fulla mognaden måste ni skaffa undan allt sådant.” Vi fortsätter genom hela brevet och finner att Andens finger pekar på företeelse efter företeelse i påvisandet av köttsligheten och dess verkan för att stoppa det andliga mognandet. Dessa korintier, deras liv tycks vara fult av motsägelser, fullt av förnekanden och begränsningar. Den som är andlig har det inte så. Andlighet är nödvändig för det fulla mognandet.

I det andra brevet till Korint är nyckelsatsen: ”I Kristi ansikte”. Genom en enkel syftning förs vi direkt tillbaka till den första skapelsen. ”Gud som som sade: ’Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.” Vilket är skapelsens syfte? Jesus Kristus är dess hela syfte och mål. Allt är skapat genom honom och till honom. Detta syfte gick inte att genomföra i den första skapelsen och där ljuset hade kunnat lysa klart kom mörkret snart att ha överhanden tack vare människors olydnad. Därför kunde Guds syfte som var synligt i Jesu Kristi ansikte inte förverkligas, det stängdes ute.
Här begynner Gud arbetet på sin nya skapelse: ”Om någon är i Kristus är han en ny skapelse”. Vad är det som i första hand styr den nya skapelsen? ”Gud har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.” Detta är nyckeln till allt.

Hur ska vi nå Guds mål? Hur ska vi växa i nåden? Detta sker genom en ständigt pågående uppenbarelse av Gud i Kristus i våra hjärtan. Detta måste fortsätta och fortsätta, och Ordet sammanfattar så här: ”Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet. . . vi förvandlas till en och samma bild”. Vi når fram till Guds mål, hans Sons bild, genom den Helige Andes växande uppenbarelse av Herren Jesus i våra hjärtan.
Vi har Guds mål klart framställt för oss, vi känner vår kallelses innehåll, vi förstår varför vi manas att göra vår kallelse och utkorelse fast. Vi förstår att den frälsning vi har tagit emot inte kan göras om intet men det är fullt tänkbart att vi kan gå miste om arvets fulla rikedom. Vi inser att vi kan missa Guds mål genom att inte sträva vidare. Varför finns denna maning där om det inte vore så? Vi tar emot vår frälsning genom nåd, och jag är helt och fullt övertygad om att det är samma nåd som för oss igenom till Guds syftens fullbordan – vem bland oss skulle kunna ta sig igenom till detta utan Guds nåd?
Trots att allt detta vilar i nåden måste vi, för att få söners rätt och för att kunna sitta som styresmän i den värld som kommer, skaffa den hållning som strävar vidare mot mognad för att kallelsen ska nå fullbordan. Om vi misslyckas i att se och förstå detta förs vi som så många andra in i töcken och förvirring och den förvillelse som råder i fråga om Nya testamentets innehåll kommer att gripa oss också. Det är arvet som bär med sig reglerande och styrande funktion. Tills vi på allvar leds av detta Guds fulla rådslut har vi svårt att alls tillgodogöra oss många ting i Nya testamentet. Enligt Guds rådslut är vi ämnade att få söners rätt i Jesus Kristus, ämnade att sitta med Kristus i rådande situation i den tidsålder som kommer.