Austin-Sparks.net

Pionjärer på Himlens Väg

av T. Austin-Sparks

Kapitel 4 - Mose

Läsning: Hebreerbrevet 11:24-27, 13, 16.

Gud bär på en enda stor önskan - att kunna ha vad som skulle kunna beskrivas som ”ett folk mitt i hans främsta och bästa”. Inte förrän han har skaffat sig ett sådant folk kommer han att vara fullt ut tillfreds. Det finns sådana som är nöjda med hans näst bästa - han tillåter ofta ett sådant näst-bästa - men endast de som bestämt sig för hans absolut bästa kommer att vara de som tillfredsställer hans eget hjärta. Men eftersom uppnåendet av hans bästa är åtföljt av kostnad, konflikt och disciplin och en hel del som står i fullständig motsats till vad som accepterats som gängse standard är det inte alla - i verkligheten är det endast några få - som kommer att färdas med honom för att nå hans bästa. Detta görs tydligt genom hela Skriften och det finns några utmärkta illustrationer av det. De återfinns i varje tidsavsnitt.

Till exempel, även om vi nu inte påstår att den generation som förgicks i öknen, den generation som hade förts ut på basis av blodets förtjänst och genom begynnelsetro - därför att ”genom tron gick folket genom Röda havet”, Hebr 11:29 - även om vi nu inte påstår att den generationen representerar en slutgiltig förlust av frälsningen så är det icke desto mindre tydligt och klart att de missade Guds hela tanke i fråga om deras bestämmelse och detta var en stor och sorgesam förlust som alltid lyfts fram i Skriften som ett exempel på misslyckande, besvikelse och tragedi. Vi påstår heller inte att den större delen av dem som fördes till fångenskap i Babylon i Kaldeen och som aldrig återvände, för evigt gick miste om Guds frälsning. Men vi vet att en liten spillra återvände, och genom återvändandet uppfylldes Guds tanke och intention. De tillhör den särskilda skara som han inte blygs för. Inför de andra, de i öknen och de i Babylon, bär Gud på skam - men så är det inte med dessa. Och så ser det ut i varje tidsavsnitt. Kallelsen kvarstår, och den ljuder för gudsfolket att inte låta sig nöja med det näst bästa.

Men, som vi har sagt, detta är inte endast en kallelse till att för egen del försöka nå fram. Detta är en kallelse till ett folk att bryta väg för andra - för alla dessa av Guds folk som inte känner den himmelska vägen. Fast de är födda ovanifrån känner de inte den himmelska vägen, vilket är besynnerligt. Vi ska inte arbeta med att leda detta i bevis, men det är verkligen så och många av oss har kanske haft det så under en tid i vårt kristna liv. Det var till stor del något jordiskt. Det vi sysslade med var jordebundet, men i kristen klädnad. Så följde en kristid under vilken vi kunde ta till oss den öppna himlens faktum och lyftes in i en helt ny erfarenhet av andligt liv i vilken vi började lära oss de himmelska tingen på ett helt nytt sätt.

Allt detta är verkligheter och alla som kallats av Gud till att vandra på denna himmelska väg är inte satta i rörelse enbart med avseende på deras eget mått av andlighet men är kallade att bana väg för alla som inget vet, till och med för Herrens folk. Detta innebär inte att man ska predika för dem om den himmelska vägen, att ha en särskild tolkning av Skriften eller att ha speciell lära eller särskilt uttryckssätt. Det betyder att man är kallad att befinna sig mitt i verkligheten av upplevelsen, att vara där och utifrån det man själv upplevt och lärt kunna hjälpa andra upp från lägre nivåer av andligt liv.

Vi ska fortsätta att se på pionjärernas erfarenheter av den himmelska vägen och väljer ett av de andra verkligt framträdande namnen - Mose. Det finns naturligtvis flera andra drag i hans liv vid sidan av pionjärandan, men jag tycker att detta utgör kärnan av hans livs roll och betydelse - detta att han var pionjär på den himmelska vägen.

Om vi ser på Moses liv från en jordisk synvinkel, finner vi mycket som talar om besvikelser, om misslyckanden och tragedi därför att trots att han vandrade på den himmelska vägen under åttio års tid - åttio långa, prövosamma år fyllda av disciplin och lidande - trots att han lärde sig den himmelska vägen fick varken han eller det folk som han förde ut ur Egypten komma in i landet. Det ljuder av besvikelse och tragedi. Jag kan inte läsa berättelsen om hur Mose tiggde Gud om att få gå in i landet och om Guds fullständiga och slutgiltiga avvisande utan att bli djupt rörd. Det är en gripande berättelse.

Du förstår, av alla dessa människor som konstituerades som nation under Moses hand, vilkas existens som nation direkt berodde på Mose kunde ingen gå in i landet enligt sitt arv. Inte bara detta - hela deras historia har sedan dess varit full av tragedier. Det har funnits ljuspunkter och ljusa perioder i deras historia; de har upplevt härlighetstillfällen men som helhet har den historien till denna dag, i ljuset av allt de har att säga om Mose, av vad de tillskriver Mose, av hur de alltid hänvisar till Mose, till denna dag har den historien varit full av missräkningar. Jag repeterar: från viss synvinkel bär Moses liv med sig mycket som talar om misslyckanden, missräkningar och tragedier. Men själva existensen av hans eget liv och sättet det avslutades på, själva existensen av den generation som gick under i vildmarken, själva existensen av nationen som i tidsavsnitt efter tidsavsnitt misslyckas och sviker är ett utomordentligt sammanfattande argument för en annan aspekt, nämligen den gudomliga sanningen om det himmelska. De hävdar med största inlevelse att om detta är allt som finns här nere, då är det inte mycket värt: det måste finnas en annan väg än denna, det måste finnas något som följer på detta, det här kan inte vara allt. Nej, det finns en annan punkt från vilken allt ska ses - här finns en himmelsk ståndpunkt, utifrån vilken Himlen tolkar och styr allt.
Låt oss då se på Mose, först på honom själv och hans skolning, sedan på Israel under hans ledning.

1. Moses skolning.

A. Utkorelsens suveränitet.

Vi börjar med honom själv och hans träning. Vi tar inte med hans födelse. Vi begynner med det vi kan läsa om honom i Hebreerbrevet - Mose i Egypten. Här stöter vi genast på något som redan har tagits med i dessa funderingar - denna djupt liggande medvetenhet om utkorelse och ödesbetämdhet. Man kommer inte undan det. När du tar itu med Guds fulla syfte och när du börjar röra vid det arbete, den tjänst och tjänande och den pionjäruppgift som är knuten härtill, då är detta den punkt som du måste börja med - och den finns alltid där, denna så långt in liggande upplevelse av ett gudomligt, suveränt sökande och gripande efter något specifikt.

Här har vi denne man i Egypten. Han var omgiven av allt det som Egypten kunde erbjuda, och de som studerat egyptisk historia vet att glansen och lyskraften inte stod på sparlåga under Moses tid. Han omgavs av allt detta. Hebreerbrevets författare skriver om ”Egyptens alla skatter och njutningar”. Dess nöjen, dess lockelser och skönhetsvärden, dess lärdom och bildning; alla dess privilegier långt upp på kungahusets nivå - allt låg tillgängligt på Moses befallning. Han ”blev undervisad i egyptiernas hela visdom”, Apg 7:22, och hade all njutning inom räckhåll.

Omfattningen av detta var oerhörd. Vill du påstå att det kunde kastas bort som om det saknade värde? Det innebar ett överväldigande ”Allt” av denna värld - men denna känsla av utkorelse reducerade det till ett intet. Fast han hade allt till hands kunde han inte glädjas över det, det vilade ständigt en skugga över hans förnöjelse, det fanns något inombords som hindrade honom från att sist och slutligen slå sig till ro nöjd med allt. Han bar inom sig en känsla av rolös missbelåtenhet och en brist på tillfredsställelse som hörde till Guds arbete med honom utifrån den gudomliga oviljan att låta sig nöjas med något mindre än Himlens fulla och hela syfte. Mose kunde kanske inte definiera och förklara denna märkliga inre drift, men den lät honom förstå att detta Egyptens ”allt” inte på något sätt motsvarade Guds ”allt” och att Egypten aldrig kunde svara upp mot denna kallelse och dragning från ovan och bortom.

Detta är ingen överdrift, detta är inte bara en hop ord. Det är ett stycke av Skriften, och är därför skarpt rannsakande. För dem som är kallade att vandra på Guds hela tankes väg, mitt i hans förnämsta och bästa, kommer det att vara så. Det kvittar vad som kan finnas där i fråga om popularitet, världslig position och identitet, i fråga om framgång, medel och resurser - allt tillreds. Om vi bär på en verklig kallelse utifrån hans syften kommer vi att vara rolösa i allt, otillfredsställda och uppleva ett ”När allt kommer omkring vad är det värt? Det finns något mer och annat än detta.” Pröva era hjärtan mot detta. Här är inte fantasi, här är fakta.

Det kan mycket väl vara så att det är denna upplevelse som driver ditt läsande just nu. Du skulle kunna ta för dig ordentligt av världens erbjudanden om du gav dig hän. Kanske skulle du accepteras och nå position också i den religiösa världen men för dig har allt detta blivit av sekundärt värde. Det finns något inom dig - du kan kanske inte definiera det eller skriva ner vad det är - men du vet att det finns något där och om du inte upptäcker och når fram till detta något kommer livet att kännas som ett misslyckande, därför att i allt annat bor ett hån. Om detta är sant i ditt fall innebär det hopp, det är något förunderligt - Himlen närmar sig och tar tag i dig för sin räkning med avseende på allt den representerar. Naturligtvis är det så att om du inte äger denna dragning kommer du att låta dig nöjas med så mycket som är av betydligt sämre värde och du kommer att jaga efter sådant. Men, lägg märke till att om du kan ha fördrag med detta så är det ett förfärande tecken. Det visar att Himlen inte har tillåtits nå fram i sina ansträngningar i ditt liv.

B. En kris

Allt hade sin begynnelse i Moses inre liv, och denna inre begynnelse ledde till en definitiv kris - en spänning, en kris mellan det himmelska och det jordiska. Herren går förunderliga vägar när det gäller att producera denna kris. Du känner till att den springer inte alltid fram och produceras av något upplyftande - om det nu är sådant du är ute efter - härlighetssken eller en vision, själens hänförelse eller fantastiskt underbar himmelsk upplevelse. Det går inte alltid till på det sättet. Mose upplevde det inte på det sättet, inte heller gjorde andra det. Hur ägde det rum? Han var på promenad en dag och fick se en egyptier förfölja en hebre och då tog denna känsla av ödesbestämdhet tag i honom och övermannade honom. Med sin kraftfulla fysik greppade han omedelbart egyptiern och tog hans liv. Detta var den kris som förde upp allt till ytan. Ibland vaknar vi upp i förhållande till det himmelska eller förs ansikte mot ansikte med det himmelska genom någon hemsk förbrytelse eller ett misslyckande - genast efter detta blev allt som hade med Egypten att göra ohållbart och ohanterbart för Mose och han var tvungen att fly.

Men, vad fanns på insidan av denna kris, vad var meningen med den, varför tillät Gud den? Mose kanske sa: ”Varför tillät Gud mig göra detta? Varför lät Gud - han som kände mig på förhand och som i denna insikt hade kallat mig att vara i hans tjänst - mig röra till det på detta sätt? Varför lät han mig genom mitt eget agerande bli inblandad i ett mord, att bära mördandets märken på mina händer? - Jag som är kallad till att vara folkets befriare! Varför har Herren tillåtit detta?” Och svaret skulle bli: ”Det är inte så Himlen gör saker; köttet handlar på det sättet. Detta är inte Himlens sätt att göra det på. Du, Mose, kan aldrig föra ut ett himmelskt folk till en himmelsk plats med hjälp av jordiska metoder och sätt. Lär detta en gång för alla. Det tycks vara ett förfärligt sätt att hantera situationen på, men så förhåller det sig, klart och tydligt. Detta folk som du är vald, genom Guds förutbestämmelse, hans suveräna agerande och genom denna din invärtes känsla av utvaldhet, vald att föra ut: detta folk som bestämts till att vara ett himmelskt folk - hur ska du kunna ta dem till en himmelsk livsnivå om detta är din livsnivå?” Vi återvänder strax till detta.

Himlen bryter in och deklarerar med förfärande eftertryck, ”Nej, Mose. Köttsliga vapen hör ihop med köttsliga syften, men köttets metoder passar inte för andliga syften. Jordiska vägar för till jordiska resultat, men jordiska vägar når aldrig Himlens syften. Himlen styr här, vilket ger sitt särskilda utslag och uttryck.” Vilken lektion för livet! Vilken grund att stå på!

Nu är det väl så att ni inte varit inblandade i mord, men jag betvivlar inte att åtminstone några som läser dessa rader har haft verkligt intensiva lektioner av den här sorten: att du inte kan fortsätta med Gud på den nivån, att du inte kan nå fram med Herren på det sättet, att du inte kan tjäna Gud inom ramen för hans syften med sådana metoder, i köttslig styrka. Det är så följdriktigt. Himlen kan inte ha något med det att göra, den kräver sitt eget liv, sin egen natur. Det är detta som krisen kring det himmelska och det jordiska innehåller i Moses skolning.

C. Fyrtio år i öknen

Och nästa fas - ut i vildmarken, till baksidan av öknen under de följande fyrtio åren. Det är ju uppenbart att något sådant inte tillhör Guds handlande. Jodå, ökentrakter betyder och representerar alltid samma sak varhelst du finner dem. De representerar självuttömmande. Tänk efter en stund. Du kan inte fortsätta att vara särskilt viktig i vildmarken. Du förlorar din självtillräcklighet i ödemarken. Du kan inte behålla din självsäkerhet i utmarkerna. Öknen tömmer dig på allt detta. Det är inte bara det att du befinner dig i en öken, öknen tränger in i dig, ofruktbar och karg, torftig och obrukbar. Tror du inte att detta trängde sig på och trängde in i Mose under de fyrtio åren? Vad är det som händer?

Detta är den negativa sidan av skolningen. Det handlar om att strypa inflytandet av Egypten och världen. Egypten stod för självtillräcklighet. Egypten och oberoendet var synonyma begrepp - och Mose var tvungen att tömmas på dess inflytande; han måste tömmas på världens ande och livsprincip. Den hade trängt in och nu måste den släckas för att dess motsats skulle få utrymme. Detta är den negativa sidan, som vi kallar den, en integrerad del i skolningen på den himmelska vägen. Vi förs andligen och invärtes till den punkt där vi klart ser att det inte finns något i oss av värde, utifrån vilket vi skulle kunna producera och åstadkomma något. Det är vildmark. Se nu till att du tar detta till dig och missuppfatta det inte. Det är fullt ut sant i förhållande till livet, sant i förhållande till erfarenheten och sant i förhållande till Himlens princip. Det måste göras utrymme i oss för Himlen - det finns inget sådant utrymme i oss i det naturliga.

D. Befrielsens eldprov

Därpå följer detta - Mose förs tillbaka till Egypten för befrielsens eldprov. Nu är det Herren, inte Mose. Det måste vara Herren helt och fullt nu, eller inget alls. Men det kommer att vara Herren. ”Nu ska du få se vad jag skall göra”. 2 Mos 6:1. En dag hade Mose sagt, ”Nu ska du få se vad jag kan göra”, och en egyptier hade fått känna på - nästa dag hade hebreen fått smaka. Nu var det borta, och Herren säger ”Nu ska du få se vad jag ska göra”. ”Jag ska göra något, nu när du har slutat försöka.” Positionerna är de omvända, allt ligger nu inom det möjligas ram. En övergång från det negativa till det positiva har ägt rum. Den stora kampen för folkets befrielse börjar här.
Den första fasen innefattar staven och handen. 2 Mos 4 - ”Vad är det du har i din hand?” ” En stav”. ”Bra. Det är med den staven vi ska uträtta saker”. ”Stick in din hand i barmen”. ”Ta ut den” - vit av spetälska. ”Stick tillbaka handen i barmen”. ”Ta ut den” - ren och hel.

Staven
Staven - vad är den? Du vet att den stav som Mose använde senare blev Arons stav, den stav som bar knopp när prästerskapet testades - 4 Mos 17. Tolv stavar lades fram över natten till att representera de tolv stammarna. På morgonen fanns det elva döda stavar och en full av liv - tecknet på ett levande prästerskap. Och glöm inte att prästtjänsten har att göra med det andliga. Prästerna måste ta itu med alla Egyptens gudar. Dessa är orena, de är korrumperade, de är ondskefulla och hör till djävulens sällskap. Det krävs ett heligt prästerskaps fulla kraft för att handskas med en sådan orenhet. Staven är ett med ordet om korset. Ordet om korset är en maktens stav.

Vad är det som står på spel här - den sak som är länkad till och utgör kärnan i denna kamp? Här är det: Herren hade sagt, ”Egyptierna skall få erfara att jag är Herren”. 2 Mos 7:5. Detta är kärnan. Nåväl, börja då tillämpa detta i praktiken genom ordet om korset, det levande prästerskapets ord.

Tillämpa det först på naturens, skapelsens område. Du, Herre, är den som har danat oss, Jes 64:8. Korsets Herre är skapelsens Herre, och den första tillämpningen av korsets ord i Egypten rör vid det området. Genom en beröring av skapelsens Herre förs allt levande i denna värld till dom; ärendet - ”Jag är Herren”.

Den andra tillämpningen innefattar himlarna - Herren skapade dem såväl som jorden - och dessa element nås och berörs också av dessa ord. När du ser upp mot Golgata kommer du att se alla dessa drag. När han som den verklige pionjären på den himmelska vägen gick till korset påverkades hela skapelsen. Både himmel och jord var inblandade. En stor jordbävning släpptes lös och ”mörker höljde hela landet till den nionde timmen”. Skapelsen och elementen hamnade under trycket från honom som är korsets ord. Detta hände också förebildligt i Egypten.

Sedan, för det tredje, kommer tillämpningen i förhållande till helvetet. Vilket är helvetets värsta vapen? Döden, den sista fienden, 1 Kor 15:26. Döden är ingen vän, döden är den sista fienden och det blev också den sista domshandlingen över Egypten. Helvetets fästen föll och dödens makt krossades till folkets frigörelse. Detta är vad Kristus åstadkom på korset. Korsets ord är detta: Helvetet har knäckts och döden har tvingats börja tjäna Guds syften i stället för att störa dem. I Egypten rörde ordet genom staven vid de förstfödda och dödade dem och helvetet stacks med sitt eget skarpa vapen i själva hjärtat av sin existens.

Men detta är inte allt. Samma stav ledde folket ut och verkade fram ett lösköpande, en räddning undan Egypten och sedan genom Röda Havet. ”Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det” 2 Mos 14:16. Korsets ord är det triumferande livets ord över döden. Döden är besegrad och liv och oförgänglighet är förda fram i ljuset. Genom staven och dess ord om korset, genom detta befrielsens drama undervisas Mose om en enda sak - Himlen styr. Himlen styr i denna skapelse, Himlen styr himlen, Himlen regerar i helvetet och i människors alla riken styr och regerar Himlen till förmån för de utvaldas och friköptas befrielse. Allt detta tillhör berättelsen om Himlens ingripanden.

Du undrar varför detta var tillrättalagt på det sätt det nu var. Det ägde ju inte rum på en gång. Stavens verkan kunde endast märkas i vissa begränsade områden till att börja med men dess inverkan växte i styrka allt eftersom. Det finns två sidor att se på. Å ena sidan, denna skolning är progressiv till sin natur, den sker gradvis. Vi ser inte och lär inte känna Himlens fulla styrka på ett ögonblick. Vi lär oss en bit i taget. Det är uppdelat i stycken och efter mått. Det för dig så långt vid en punkt och tar dig längre vid en annan. Har vi inte erfarit det? Vi lär det på enkla sätt - hur Himlen är större än jorden, än människan, än naturen, än fienden. Vi lär oss stycke för stycke, mer och mer om meningen med den oerhörda, oändliga storhet som Himlen är.

Den andra sidan innehåller Guds gradvisa arbete med de styrkor som står honom emot, hans tänjande och nötande. ”Jag ska förhärda Faraos hjärta”. ”Jag ska förhärda Faraos hjärta”. ”Jag ska förhärda Faraos hjärta”. ”Farao ska förhärda sitt hjärta.” Gud kunde ha gjort sig av med honom i ett enda svep. Istället töjer han ut honom till bristningsgränsen. Denna världens kraft kommer att bli tvungen att mäta sig till yttersta gräns med Himlens oändliga resurser och sedan kommer den överlägsenhet som Himlen slutligen gjorde bruk av att visa sig vara av enkel art.

Vi har sagt detta så ofta, och det är alltigenom sant. Även om vi inte kan gripa om det, se det eller kalkylera det är ändå sanningen den att ”den kraft som är verksam i oss” är ”hans väldiga styrkas kraft” Ef 3:20, 1.19. Vi känner inte, vi kan inte mäta den oerhörda kraft som arbetar för att hindra en själs frälsning eller den ofantliga kraft som mobiliserats mot Guds syften för sitt folk. Vi förstår något och vi kommer att förstå mer och mer allt eftersom, men uttrycket ”hans väldiga styrkas kraft” är inte bara ord. Det är ett försök, och bara ett försök, att med språkets hjälp, med hjälp av superlativer, med det som mänskligt språk kan åstadkomma, ett försök att nå fram till verkligheten. Hur översvinnligt stor hans makt är på oss som tror - allt i enlighet med den väldiga styrkas kraft varmed han har verkat i Kristus, i det att han uppväckte honom från de döda.” Ef 1:19-20. Och det är i oss...

Något oerhört möter oss här. Det är Himlens absoluta överlägsenhet i fråga om att föra ut ett folk och ta dem igenom. Vi befinner oss i den skolan. Mose befann sig i den skolan. Han fördes genom detta eldprov för att han gradvis, men stadigt och orubbligt, skulle förstå att allt det som finns i Egypten och allt det som Farao representerar kommer att tömmas till sista droppen på sin vitalitet och kommer att begravas; alltsammans. Mose oroades ibland. Han återvände besviken från utmaningarna. Han kände att ”vi har inte nått det ännu, något mer krävs”. ”Nåväl”, hör man Herren säga, ”vi ska plocka fram lite till”. Herren ledde honom vidare i utbildningen, han fick stegvis se mer och mer. Tror du inte att om Gud gjorde allt på ett ögonblick, genom ett enda ingripande, så skulle vi gå miste om något, så skulle vi ta allt för givet. Det skulle inte betyda särskilt mycket för oss, det skulle vara ett mirakel som låg där i gången tid. Under hela vår levnad fortsätter Gud att nöta på och tänja de makter som står oss emot för att visa att hans kraft är överlägsen. Det är en lång skolning, men detta är de himmelska syftenas väg.

Handen
Från staven till handen. ”Stick in din hand i barmen”. Vilken hand? Den hand som hade tagit livet av en egyptier, den hand som var blodsbefläckad, den naturliga kraftens hand, självtillräcklighetens hand, den hand som representerade Mose och hans misslyckanden och nederlag - misslyckanden orsakade av den mänskliga viljans pådrivande energi. ” Stick in den handen. Vad finns i din bröst, Mose? Detta är det som är ditt. Tror du att detta kan bruka staven? Tror du verkligen att detta kan föra in Himlens auktoritet? Nej, den handen måste renas innan du kan göra bruk av den staven. Det bröstet måste renas, de fläckarna måste tas bort, all den egenmäktigheten och självtillräckligheten måste skäras bort. Mose, den handen full av spetälska är vad du är i dig själv.”

Är inte detta vad vi upptäcker? Hurudant ser mitt hjärta ut? Hurudana är vi? Precis på detta sätt. Ju mer vi ser av oss själva, ju mer spetälska hittar vi. Men, välsignad vare Gud, det finns rening. För Mose fanns det gudomlig rening. I det ögonblicket fick korsets hela innebörd, dessa ord om korset, liv och mening i Moses liv - först och främst i förebildlig mening. Och nu när det finns en hand som är renad, ett hjärta som är omskuret, ett inre liv som är skilt från köttslig styrka och självtillräcklighet kan allt detta bära ordet om korset, maktens ord. Så måste det vara. Vi har ingen auktoritet i de egyptiska gudarnas maktsfär, dessa makter som står bakom denna värld, ingen auktoritet alls på den spelplanen, inget hopp om att kunna övermanna dess styrka om inte något händer i våra egna liv som leder till befrielse från vår egen styrka, vår självtillräcklighet, våra egna hjärtan.

2. Israel under Moses ledning
Vi kommer sedan till den fas, så stor att jag knappast vågar röra vid den just nu - Israel under Moses ledning. Det var ett långdraget kapitel om det himmelska och det jordiska. Dessa nationens fyrtio år i öknen var inget annat än detta - en kamp utkämpad mellan det himmelska och det jordiska. De hade förts ut för att vara ett Himlens folk, för att hämta alla resurser, allt underhåll och bistånd från Himlen, att vara i världen men inte av den. Om detta är sant någonstans - att vara i världen men inte av den - så är det sant i vildmarken.
Den gudomliga tanken var att skaffa stort utrymme för Himlen. Det fanns stor plats åt Himlen i ödemarken. Allt som hör det gudomliga till måste ha sin upprinnelse i Himlen. Folket var konstituerat utifrån himmelska principer. Mose hämtade hem dessa himmelska principer som skulle forma nationen uppe på berget. Alltsammans kom från Himlen. Hela deras gemenskap med Gud i öknen, med fokus i tabernaklet, kom från Himlen. Mönstret hade förmedlats på berget. Det var av Himlen, inget lämnades till människor att besluta. Deras färd från dag till dag var dirigerad av Himlen med hjälp av molnstoden. Det var alltigenom himmelskt. De militära företag som krävdes var av Himlen: Mose på toppen av ett berg med lyfta händer medan striderna pågick i dalen nedanför. Himlen styr detta krigsföretag, himmelsk krigföring. Allt handlade om att lära sig den himmelska vägens sätt och mening i varje aspekt.

Men de misslyckades med att lära in dessa lektioner. De återvände till det jordiska och avvisade det himmelska. Det var för besvärligt, för tungt för köttet, det var för osäkert. Det betydde beroende, det betydde hjälplöshet - något som självlivet inte trivs med. De kunde inte skaffa sig själva hjälp - vi vill verkligen hjälpa oss själva på detta område. Allt skulle vara så himmelskt. Men det var ytterst verkligt. De som vet något om det, vet att de himmelska tingen är högst verkliga. Andliga ting är långt mera verkliga än allt annat. Men folket ville inte veta av den himmelska vägen, de föredrog den jordiska. De förkastade allt och gick under, på jorden, i öknen.

Josua och Kaleb tog till sig alla dessa lektioner i Moses och Israels skolning. De lärde sig läxorna, de tog tag i de himmelska sanningarna och förde den nästföljande generationen in i landet - en himmelsk generation.
Allt detta må betraktas som historia och som något som finns i Bibeln. Men jag är säker på att många läser sin egen historia i detta. Speglar det inte vad vi går igenom, speglar det inte vad Gud gör med oss - besegrar oss, förbryllar oss, för oss till slutet på oss själva, tömmer oss och gör oss hjälplösa? Och ändå, genom förunderlig kraft vilken inte sätter spår sådana som vi omedelbart känner av och är medvetna om, förs vi vidare, dragna ut ur och uppåt. Det är historien bakom all överlevnad, när allt tycks vara slut, när allt verkar vara förlorat, när vi har misslyckats och brutit samman, svikit Herren och ingen framtid finns.

Men, tiden ger sig själv som gåva. Vi har kunnat fortsätta. Det finns något där, något bortom, som hela tiden bär oss och det kanske är så att våra hjärtan är mera inriktade på Herrens sak idag än de någonsin varit. Varför är det så? Inte på grund av att vi varit mera framgångsrika, inte därför att vi har varit mindre benägna för misslyckanden och svagheter, Nej, därför att vi har tagit till oss lektionen om vår egen svaghet. Vi vet idag, klarare än någonsin, att ”i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott”, Rom 7:18 - och ändå har Herren bättre ingång i oss än någonsin tidigare. Vad är detta? Det är ett mysterium. Tack Gud, för att detta är sant” Tack, Gud, för hans suveräna nåd! Detta är bevisen för att han har kallat med en mäktig kallelse och att han inte kommer att vara nöjd förrän han har fört oss igenom till allt det som bestämts för oss. Må vi följa det spåret oavsett kostnad.

I enlighet med T. Austin-Sparks önskan om att det som mottagits fritt och för intet skulle förmedlas på samma sätt är hans texter inte belagda med copyright. Vi ber er att följa Sparks önskan när ni delar med er av texterna, gör det utan avgifter eller kostnad, utan ändringar eller copyright.